Vi satt och pratade 

över ett glas rött. 

Varför åker vi inte 

till Toscana, 

undrade Olle. 

Ja, varför inte? 

Sagt och gjort, 

vi packade pennor 

och papper och for. Man vet ju aldrig vad som händer. 

Kanske blir det en bok. 

     Inget hände. 

     Det blev en bok ändå

Det är kväll, snart natt. 
Månen lyser på vår lilla hyrda Fiat Panda. Först känner vi lukten av hav och ser strändernas kulörta lyktor. Sedan tar vi av upp mot bergen. En gång skrev jag om Jill Clayburgh som den mångalna aktrisen och operasångerskan i Bernardo Bertoluccis film La luna. Jag minns men har aldrig hittat de där raderna igen. Med gruset knastrande under däcken vinglade hon bort i månens venblå sken. Nu tycker jag mig se henne, här kommer hon på sin ranka cykel. Vägen vindlar genom det svagt upplysta landskapet. Månen är halv med fruktköttets mörka lyster innanför den bittert vita albedon; en oväntat skarp kant i den milda natten några timmar norr om Rom. 

Montalcino ligger på en höjd. Den belysta borgen står och hovrar över husen innanför stadsmuren med sina sex portar. Halvvägs mot toppen upprättar vi vårt basläger. En stund senare tar vi oss till fots uppför Via Donnoli. På Bar Belvedere väntar en sen måltid.